VARGMORSAN

Jag jobbar med psykiatri och då främst med allmän psykiatri så som depressioner, borderline, självskadebeteende, tvångstankar, krisreaktioner och dylikt. Varje enskilt arbetspass är inte det andra likt kan jag säga. Jag möter så många människor och varje gång jag hoppar in möter jag en helt ny avdelning. Jag får höra så många historier, människor som förlorar sina barn, flyktingar som torterats, människor som lever i total ensamhet, människor som vill ta sitt liv och människor som har utsatts för grovt våld är bara några exempel. Ni ska veta att det här är förmodligen bland de tyngsta arbeten man någonsin kan ha. Men det är också ett nyttigt jobb... 

Man tvingas inse verkligheten, man kan inte blunda för den och inte nog med det så måste man också involvera sig i de personer som behöver hjälp. Att Hjälpa de att bearbeta deras situation innebär att man själv sätts in i det de har fått genomlida. Det gäller att även själv kunna bearbeta det man får höra. Ibland är det väldigt svårt, som idag. Jag har fått höra en historia som förmodligen har ändrat mig för all framtid. En hemsk historia. 

Jag insåg hur bra jag har det och hur lyckligt lottad jag är, oavsett vad jag har gått igenom så har jag lyckats ta mig ut ur det jobbiga. Jag har ett bra liv, är omringad av familj och vänner, har en fantastisk man och ett friskt barn. Ibland behöver man stanna upp och inse, inte stressa genom livet utan njuta av det och ta hand om personer man älskar. En dag kanske man inte längre har något eller något att ta hand om, ännu värre -man kanske inte heller har någon som bryr sig om en... 

Att kunna hjälpa dessa människor är väldigt givande, att kunna bidra till att de återigen hittar det fina i livet och vill fortsätta leva är oslagbart. Jag älskar mitt jobb och så länge jag orkar bära andras bekymmer kommer jag att jobba med psykiatri. Jag tycker att man måste möta sanningen, inte blunda för den, kan man hjälpa så ska man hjälpa.

P